En livskonstnär har gått ur tiden

Marianne Bos Mareng har bott och verkat i Gnesta de senaste 40 åren. Hennes hem och verkstad var Badstugan vid Södertuna slott, där hon bodde fram till i höst.

– När hon på hösten skulle flytta in till en lägenhet i Gnesta hjälpte vi henne att flytta, och då var det väldigt viktigt att hon fick med sig sitt piano, för hon skulle ta pianolektioner. Hon var en riktig kruttant som absolut inte tänkt lägga sig ner och inte göra något mer, hon hade framtidsplaner ända till slutet, säger Paula Engkvist. 

Hon är gift med Mariannes brorson och har tillsammans med Marianne författat en bok om hennes liv. Där kan man läsa om uppväxten i Södertälje, med pappa skomakaren och den snälla mamman och de två bröderna. Marianne skriver i boken hur målandet började när hon som tolvåring fick tävla med sin bror om att måla den bästa tavlan – priset var ett målarskrin som hennes farbror köpt men tröttnat på. Hennes bror gav upp, hans solnedgång liknade snarare när Lina Tegelbruk brann tyckte han, och Marianne vann målarskrinet. 

Hennes föräldrar uppmuntrade Mariannes målartalang och såg gärna att hon studerade vidare. Hon gick på Konstfack, Idun Lowéns Målarskola, Gerboborgsskolan, Gamla stans målarskola och Reibikuls. 

Marianne gifte sig och fick en son, men hon och maken delade senare på sig, bland annat eftersom han hellre såg att hon skötte hemmet än ägnade sig åt måleri. När hon kom in på Konstakademin stoppade han Marianne.

"Visst har jag ångrat att jag inte satte ner min konstnärsfot 1963. Men nu har jag varit en fri kvinna i många år och kunnat göra vad jag vill", skriver Marianne i sin bok. 

Så blev det också. Marianne tog för sig av livet, reste mycket, ställde ut sin konst många gånger runtom i Sverige och också i Europa. Hon besökte ofta Frankrike, bilade dit själv och målade gärna landskap i Provence. Annars målade Marianne ofta scener från sin barndoms Södertälje och tyckte om hus, blommor och roliga situationer som motiv. 

Mariannes son gick för några år sedan bort, och trots att förlusten var tung tappade Marianne aldrig sin aptit på livet. Hon målade varje dag, ville alltid lära sig något nytt, och såg med humor på det mesta som livet kan erbjuda.

I sin bok beskriver hon ett tandläkarbesök där hon blev bortglömd i stolen i fem timmar. Men, som hon själv skriver: "Det är inte mycket som biter på mig. Inte på Marianne, inte".

Hon sörjs närmast av brorsbarn med familjer och alla som har njutit av hennes konst genom åren.