I veckan invigde  Åke Ericson sin nya fotoutställning  "Bortom Afghanistan – Flyktingarnas kamp” på Galleri Contrast i Stockholm. 

Några timmar innan vernissagegästerna strömmade till fick vi en förhandstitt tillsammans med den prisade fotografen som en gång, som 14-åring, inledde sin bana i mörkrummet på Strängnäs Tidning. 

–  Det som irriterar mig så fruktansvärt är vilket resursslöseri detta är. Först hade de varit här i flera år, lärt sig svenska och börjat på utbildningar till olika bristyrken: bilmekaniker, dataprogrammerare och undersköterskor. Sedan kastar vi ändå ut dem ur landet. 

Artikelbild

| Från sitstrejken i Stockholm 2017.

Åke Ericsons förra bildprojekt "Non grata", om situationen för Europas romska befolkning,  belönades förra året med The International Photography Awards förstapris. 

Nu är fokus på en annan utsatt grupp: de afghanska flyktingungdomar som under 58 dagar 2017 sittstrejkade mot de planerade massutvisningarna till Afghanistan.

– Det började med att jag blev uppringd av journalisten och författaren Thord Eriksson som jobbade på ett reportage omkring de helt vanliga svenskar som stöttade ungdomarna. Sedan fortsatte jag att följa några av ungdomarna även efter att sittstrejken blåsts av. 

De som inte omfattades av den så kallade gymnasielagen  hamnade i förvar för att så småningom utvisas till Afghanistan. 

Artikelbild

| "Fem tågbyten och gränspoliser överallt. Vid ett tillfälle fick han en fruktansvärd panikattack och bara skakade och bad" säger Åk Ericson om pojken han följde till Paris."

– Jag har varit på Migrationsverkets förvar i Åstorp och i Märsta och träffat ungdomar som under stor psykisk press suttit där i väntan på att flygas till Kabul.

Men han har också följt dem som gått under jorden och  flytt Sverige så fort de fått avslaget på sin asylansökan i handen - för att undkomma att flygas ut ur Europa. Tillsammans med en ung pojke på flykt reste Åke Ericson ner till Paris med tåg.

Artikelbild

| Från demonstrationerna.

–  Det var en enorm nervpress för honom. Fem tågbyten och gränspoliser överallt. Vid ett tillfälle fick han en fruktansvärd panikattack och bara skakade och bad. 

I Paris dokumenterade Åke Ericson livet i tältlägren ovanpå tunnelbanans värmefläktar.

Artikelbild

| "Vad som helst bara inte Kabul".

– Där talas det flytande svenska överallt. Med jämna mellanrum jagar polisen bort flyktingarna, men tälten har åtminstone hittills fått stå kvar så att de kunnat flytta tillbaka. 

Efter många år som bildjournalist på kvällstidning sade han upp sig 1999 och följde med Röda korset till Kosovo. Det gav hans yrkesliv en helt ny riktning. 

Artikelbild

| Efter avslaget: På väg med tåg till tältlägren i Paris.

 – Det sociala engagemanget har jag med mig hemifrån. Båda mina föräldrar är borta nu, men jag är uppväxt med att alla människor har lika värde. Det satte sig hos mig även om det tog lite tid innan jag fick till det jobbmässigt.