10) "Booksmart" (2019). High school-filmer är knappast kända för sina nyskapande manus. Det är ofta samma karaktärsregister som presenteras – sportfånar, nördar och plugghästar, där varje person är hundra procent av sin sociala tillhörighet. Nyanser finns inte. Olivia Wildes "Booksmart" är något helt annat, en genrebrytare som struntar i gamla konventioner.

9) "Prisoners" (2013). Två barn försvinner, rykten om en potentiell gärningsman florerar och en far tar saken i egna händer. Det är upplägget för Denis Villeneuves sylvassa krimthriller. Hugh Jackman visar upp skådespelarsidor som går långt bortom allt han tidigare gjort, där tittarens sympatier ständigt pendlar fram och tillbaka. Lysande!

8) Winter's Bone (2010). Debra Graniks drama om den sociala misären på Missouris landsbygd kom som en käftsmäll när decenniet var ungt. Ree (Jennifer Lawrence) försöker rädda familjen när vuxenvärlden sviker till följd av fattigdom och droger. Rollen katapulterade Lawrence upp till Hollywoods toppskikt. Man fattar varför.

7) "Spotlight" (2015). I början av 00-talet avslöjar The Boston Globe att präster inom katolska kyrkan förgripit sig sexuellt på barn och att kyrkan mörklagt händelserna. "Spotlight" kretsar kring det journalistiska arbete som ledde fram till avslöjandet. Det mest fängslande som hänt genren sedan "All the President's Men".

6) "Interstellar" (2014). Jag greppade max tio procent av alla matematiska termer som Christopher Nolans rymdäventyr dukade upp. Men det räckte för att bli golvad. Scenen där Matthew McConaugheys rollfigur förstår att han missat sina barns uppväxt, eftersom gravitationen från ett svart hål tjuvat honom på 23 jordår under loppet av tre timmar, är oförglömlig.

5) "Django Unchained" (2012). Tarantino skickar kärleksfulla blinkningar till 60- och 70-talsregissörer som Leone och Corbucci och lyckas samtidigt stöpa om en ofta stelbent genre. Det är möjligtvis regissörens fäbless för blodbadsslut som skaver men annars är allt bra. Också den enda riktigt stabila Tarantino-filmen under hela 10-talet.

4) "Tjuvheder" (2015). En brutal skildring av samhällets skuggsida. Vid sidan av professionella skådespelare använder Peter Grönlund amatörer i ensemblen som själva har erfarenhet av hemlöshet och drogmissbruk. De bär upp hela filmen. Ingen annan socialrealistisk film ur 10-talets svenska filmkatalog kommer i närheten av samma nerv.

3) "Whiplash" (2014). Jag tyckte J.K. Simmons peakade i obehag när han gjorde rollen som den psykopatiske nazistledaren Vern Schillinger i 90-talsserien "Oz". I rollen som den fascistiske musikläraren Terence Fletcher når han upp till liknande nivåer. En av 10-talets mest intensiva rollprestationer.

2) "Joker" (2019). I ett hav av påkostade Marvel-produktioner dyker "Joker" upp som ett lågbudgeterat unikum. Filmen handlar om hur den deprimerade Arthur Fleck radikaliseras till att bli Batmans ärkefiende Jokern. Man vrider på perspektiven, låter konceptet "superskurk" byta genre från action till samhällskritiskt drama, och landar i filmiskt guld.

1) "Amour" (2012). Tillvaron blir aldrig mer sig lik när Anne (Emmanuelle Riva) plötsligt får en stroke. Vid sin sida har hon maken Georges (Jean-Louis Trintignant) som bara kan se på när frun försvinner in i dimman. Särskilt stark för alla oss som sett närstående tyna bort i hjärnsjukdomar. Jag gråter plågsamt sällan men här brast fördämningarna.