Litteratur

Tarjei Vesaas

Fåglarna

Övers. Staffan Söderblom

Norstedts

 

"De stora tragedierna har alla hänt för länge sen", skrev en gång Stig Dagerman. "Nu för tiden händer bara mindre tragedier."

Tarjei Vesaas roman "Fåglarna" från 1957, som nu finns i uppdaterad översättning av Staffan Söderblom, placerar sig mittemellan de stora och de mindre tragedierna. "Fåglarna" är inte "Kung Oidipus" – men är likväl en tragedi.

 

I ett torp i skogen bor Hege och hennes bror Mattis. De är närmare 40 år och har bott där jämt. Mattis är en särling med märkliga tankar som inte kan sörja för sig själv. Hege får dra allt lass. Hon sörjer sitt öde men biter ihop.

Mattis tillvaro är full av tecken och varsel och signaler. Ingen förstår honom, inte ens läsaren, fast man så gärna vill. Han är till löje för folket i bygden och till besvär för sin syster. Och han är medveten därom.

Läsarna möter syskonen på farstukvisten, en sommar som ska bli den sista.

Tragedins skådeplats är Norge. Exakt var är oviktigt, likaså hur det ser ut. Det finns en skog, en väg där bilar far fram, en by med handelsbod, en sjö och gårdar runtomkring. Det är hur det ser ut inuti människorna som Vesaas bryr sig om.
 

"Fåglarna" bär drag av den mörka sagan såväl som de tragiska myterna. Vesaas porträtt av särlingen Mattis är i dignitet med John Steinbecks porträtt av Lennie i "Möss och människor". Man kommer Mattis mycket nära.

"Fåglarna" är i sin korthuggna enkelhet modernisten Vesaas kanske mest komplexa lilla mästerverk.