Tänk er år 1949. Då var jag inte ens riktigt född. Men det var strax efter kriget. Ransoneringarnas tid förbi. Sverige blickade framåt mot ett ännu bättre Folkhem. Det fanns ingen tv, och alltså hade vi tid över för sång och musik, amatörteater och föreningsliv.
Alltså bildas ett musiksällskap i Gnesta precis som överallt i vårt land och har sedan drivits av många frivilliga krafter. I dag är tyvärr många sådana nedlagda, men inte i Gnesta. Och det firades stort med konsert plus dukade kaffebord i pausen.
Hur blev det då? Jo, ganska påkostat och flott, med musik som vi förknippar med högtid. En trestämmig trumpetfanfar klingade mäktigt. Ett festspel måste vara med, men inte Hugo Alfvéns utan Gösta Nilssons liknande men mindre omfattande. Pukor och trumpeter var självklara i Mozart-marschen, samma som brukar spelas i Konserthuset på Nobelprisutdelningen (ett problem här är att rytmen påminner om en supvisa av Bellman!).
Från självaste Proms i London kom de festfyllda latinorytmerna i Aquarela do Brazil, som inledde kvällen medan musikerna letade sig in på den ganska trånga scenen. Och som final kom ett kungligt fyrverkeri, så som Händel skrev för en jätteorkester utomhus.
Problem fanns förstås, så som det brukar med amatörer i en orkester. Insatser kom snett, någon spelade inte rent i sin stämma, instrument som oboe fattas och då får flöjt eller klarinett rycka in. Tydligare dirigering hade behövts för att få ordning på wienervalsen, och även i Mozart-konserten kändes pulsen ojämn, trots att Marie Bengtsson spelade så fint och tydligt.
Men det fanns också höjdpunkter. Anneli Karlsson sjöng alldeles ljuvligt vackert i den längtansfulla "Somewhere" ur West Sida Story. Likaså i Kristina från Duvemåla, som bäst i sången om hemlängtan, medan det kanske kunde hörts och setts ännu lite mer intensitet i "Du måste finnas".
"Anthem" ur Chess stod också på programmet. Hmmm? Men det var onödigt att bli nervös, för Sture Nilsson visade att gammal är äldst och att han har kraften i pipan kvar och tonerna på plats, om än lite för lite av de svaga nyanserna.
Mattias Dahlström mindes med glädje sina år som ledare och musikalerna som då gjordes. Då var han även solist på klarinett i Mozart. Denna kväll solist på sopransaxofon i Piazzollas långsamt sugande tango Oblivión som han spelade såååå fint och med personliga dragningar och extratoner. Bra!
Nämnas bör att Bertil Ekstrand i pausen underhöll vid flygeln, så som han gjorde i Stora hotellet. Han började i orkestern redan 1951 och minns när hans klarinett kostade hela 520 kronor.
