Recension I Sveriges minsta operahus består orkestern av ett piano längst fram i en före detta skolsal, som om det spelat ”Min klara sol” om morgnarna. Entréer görs genom samma klassrumsdörr där publiken går in och ut och scenografin är spartansk. Ambitionen är att öppna upp operaformen och få en mer inkluderande, jämställd och modern opera.

Och då är det kanske inte så dumt att börja med Mozart och humor. Men hur just detta stycke om svekfulla och lättlurade kvinnor och exotiska män synkar med den ambitionen, är ovisst fram till en bit in i förställningen. För det kommer en twist, men den ska inte spoilas.

I stället kan det vara på plats att dra handlingen lite snabbt- en äldre man utmanar två unga män som envisas med att tro att deras fästmör är trogna och dygdiga. De ska låtsas dra ut i krig för att strax återkomma, utklädda till exotiska orientaler och som sådana uppvakta varandras fästmör. Lyckas de få dem på fall inom 24 timmar vinner gamlingen en hundring. (Egentligen är det konstigt att de försöker så hårt som de gör.)

Artikelbild

Det funkar utmärkt. Både förförelsen och hela föreställningen. Man har satsat pengarna från kommunen med flera på det som spelar roll i dubbel bemärkelse - professionella artister.

Salen har dessutom bra akustik, syret räcker och det är charmigt intimt. Jag ska inte säga att jag uppfattade precis vartenda ord, men faktiskt det mesta och texten var rolig och nutida.

Ett plus även för kostymerna i detta utklädningsdrama. De exotiska männen går i Rudolf Valentino-stil, passande för 20-talsmiljön där handlingen är förlagd och även damerna får kränga på sig lite spännande attiraljer. Soldaterna ser ut som i "Tintin i Kongo".

Några av aktörerna sticker ut som scenpersoner, Ulrika Skarby som Dorabella är en född komedienn och har en mimik som gör att man knappt kan ta ögonen ifrån henne på scen. Även Alexandra Giertz Frid som gör den listiga tjänsteflickan Despina och dessutom ett par roller till så att säga inom rollen är stundtals sanslöst rolig.

Samuel Jarrick som don Alfonso fyller scenen från första stund han kliver in. De andra är lite mer återhållsamma, men tar ut svängarna rejält efter paus. Det kändes att alla hade genuint roligt tillsammans på scen och det hade premiärpubliken också, och blev även involverad (ska inte spoila den heller).

Så känner ni någon som tror att opera är obegripligt, snobbigt, pretentiöst och framkallar lock för örat, satsa på Eskilstuna Sommaropera som en första avprogrammering. Bussar går från station, och servering i pausen.