Bio som kulturformat har haft några tuffa år. Svikande publik, moms som höjts och hård konkurrens. Mindre filmer får stå tillbaka till fördel för amerikanska storfilmer. Men är det inte fascinerande ändå hur många nya möjligheter som skapas när förändring kräver? 

Event Cinema är den internationella termen för det som kallas Live på bio. Sedan en tid tillbaka kan du i en biosalong se inspelningar av välkända operor från några av världens stora operahus. Du kan förflytta dig till Londons exklusiva teaterscener eller besöka den världsberömda Bolsjojbaletten i Moskva utan att resa till varken England eller Ryssland. 

Jag såg nyligen den begåvade och uppmärksammade brittiska skådespelaren Phoebe Waller-Bridge i teaterföreställningen ”Fleabag”. Fast på bio. Detta är alltså en prisbelönt teaterpjäs som blev en hyllad tv-serie, den har fått nästan alla tv-priser man kan få. Och nu visas alltså pjäsen på biograf. Precis som en biofilm. Med popcorn, trailers och folk utan biovett. 

Artikelbild

| Kajsa Kromnér, krönikör och kulturrecensent.

Nu kommer även Mia Skäringers föreställning ”No More Fucks To Give” till vita duken. Mellan 2018 och 2019 sålde hon över otroliga 300 000 biljetter till sin tragikomiska show när hon turnerade runt i Sverige. I Göteborg lyckades hon även med det som ingen annan artist har gjort tidigare. Hon sålde ut Scandinavium hela sex gånger. Nu kommer hennes föreställning visas i ett 100-tal städer i Sverige. 

Är detta det nya sättet för kultur att överleva? Att samarbeta med en annan kulturplattform och visa teater eller andra kulturhändelser som du som konsument och kulturintresserad kanske inte har möjlighet att åka till?

Jag bor i lilla Trosa och på min fina kvartersbiograf kan jag under våren se mexikansk dokumentärfilm om konstnären Frida Kahlo och kompositören Händels ”Agrippina” från Metropolitan i New York likaväl som jag tillsammans med mina barn kan se den nya filmen om ”LasseMajas detektivbyrå”. 

De olika formaten blandas och blir till en enda kulturell helhet. Det är intressant att se hur kulturen på ett marknadsekonomiskt sätt ändrar sin affärsplan, hittar nya vägar att nå ut och får fler människor till biograferna. Detta ger ju också kulturintresserade människor möjlighet att se sina favoriter utan att behöva resa långt och även kanske avstå en flygresa. Kanske dags att börja prata om kulturell företagsamhet ur ett hållbart perspektiv?