Jag minns moralpaniken som uppstod när Martin Scorsese var aktuell med gangsterdramat "Casino" i mitten av 90-talet. Statens biografbyrå hade varnat för ovanligt brutala scener och klippt bort åtskilliga sekunder i den nästan tre timmar långa filmen. För oss som vid tiden gick i mellanstadiet var det alltså strängt förbjudet att ens fingra på VHS-omslaget till Scorseses svårt traumatiserande maffiahistoria när filmen slutligen landade i uthyrningshyllorna.
Allt detta gjorde såklart att "Casino", helt enligt naturlagarna, blev filmisk högvaluta för alla oss som inte hade åldern inne. Ville man se filmen så var det heller inget svårt uppdrag att kringgå vuxenvärldens förbud. Det var bara att ta sikte på någon kompis som hade föräldrar med en mer liberal (och kanske lite aningslös) inställning till åldersgräns. Själv hade jag redan sett filmer som "Rambo" och "Terror på Elm Street" hemma hos min tre år äldre kompis "Svalan". Han hade i sin tur en kompis som, passande nog, kallades för "Rulle", och som blev en viktig spelare i "Casino"-fallet. Han satt nämligen på en oklippt VHS-utgåva, införskaffad utomlands. Vi kunde därmed ta del av de beryktade scenerna som biografbyrån förpassat till klipprumsgolvet, bland annat en scen där en mörbultad gangster får sitt huvud placerat i ett skruvstäd.
Den scenen gjorde ju ett visst intryck får man säga, och med handen på hjärtat så var det kanske inte superlämpligt för en 12-åring att se den. Samtidigt blev "Casino" något av en personlig milstolpe. Jag älskade filmen. Inte på grund av skruvstädsscenen utan på grund av rollfigurerna. Det var något av det mest intensiva jag hade sett. Särskilt Joe Pescis tolkning av den hetlevrade och totalt oberäknelige Nicky Santoro bet sig fast. Filmen banade också väg för fler fina upptäckter inom genren – "Maffiabröder" såklart, "Once Upon a Time In America" och givetvis Gudfadern-trilogin.
Med det sagt finns det nu skäl att vara orolig. Snart har Martin Scorseses nya gangsterepos "The Irishman" premiär, en jätteproduktion som i marknadsföringen tryckt hårt på laguppställningen med Al Pacino, Robert De Niro och Joe Pesci. De två sistnämnda har inte jobbat tillsammans sedan "Casino". Trots att filmen har hyllats av recensenter världen över går det inte att ducka för den absolut största varningssignalen, det som alla diskussioner om "The Irishman" hittills har handlat om – föryngringen av Pacino, De Niro och Pesci.
Istället för att använda yngre skådespelare har Scorsese lagt en stor del av filmens monsterbudget på att porträttera rollfigurernas yngre jag genom CGI-teknik. Man skulle lite förenklat kunna säga att trion agerar bakom ett filter av plast. Flera hävdar att tekniken i dag är så fulländad att publiken inte kommer besväras av de digitala ingreppen. Jag är skeptisk. Det räcker med att titta på trailern. Om "Casino", genom intensiva och filterlösa skådespelarinsatser, arbetade med filmmagi så gör "The Irishman", genom CGI-överdosering, sitt bästa för att bryta förtrollningen. Det lär också göra ett redan utseendefixerat Hollywood ännu mer utseendefixerat. Det kan man vara säker på.
"The Irishman" har premiär på Netflix den 27 november.