SN-novellen: Milosz Krawczyks "Mina vänner"

Förstapriset i högstadiekategorin i årets SN-novellen gick till Milosz Krawczyk, årskurs 9 på Kunskapsskolan i Nyköping. Här publiceras nu hans novell "Mina vänner".

En mystisk vänskap som sträcker sig bortom tid och rum, där berättaren samtalar med en skuggfigur som bär på ett tragiskt förflutet.

En mystisk vänskap som sträcker sig bortom tid och rum, där berättaren samtalar med en skuggfigur som bär på ett tragiskt förflutet.

Foto: Montage

Kultur och Nöje2019-10-22 13:09

De är mina vänner.

Låt mig börja med Oskar. Jag vet inte vad han heter på riktigt, men jag tycker det namnet passar honom. Trots att vi inte kommunicerar så ofta, så är våra konversationer av väldigt hög kvalitet, skulle jag vilja påstå. Han är verkligen en väldigt god vän till mig som jag kan berätta allt för. Ibland sitter jag där, i mitt vardagsrum, och bara befriar alla tankar i mitt huvud. Ja, jag gillar verkligen att prata med honom.

Sedan har vi Fredrik. Honom känner jag lite bättre, då han mycket oftare besöker mig. Han är lite mer extrovert än Oskar, och bidrar lite mer till våra konversationer. Men jag litar inte på honom lika mycket. Det känns lite som om han är en person som berättar mina hemligheter för de andra. Och det är jag inte bekväm med. Hans personlighet är dessutom inte lika kompatibel med mig som Oskars personlighet. Så våra konversationer brukar inte vara lika djupa. Jag gillar honom ändå.

Min tredje vän är Rudolf. Innan ni frågar om jag kallar honom för det på grund av hans röda näsa, så vill jag rätta er lite – det är egentligen på grund av hans röda ögon. Men även fast han ser läskig ut, så är han verkligen inte en person att vara rädd för. Han har gått igenom en del saker, många av vilka han fortfarande inte har berättat för mig. På grund av hans traumatiska minnen är han inte så pratglad heller, men jag gillar ändå att ha honom i min närhet. Vi ger varandra en känsla av trygghet. Vi finns där för varandra, trots att jag önskar att jag kanske kände honom lite bättre ibland.

Jag har även en katt. Hon heter Stella. Egentligen är hon inte min katt, men hon hälsar på ibland. Tyvärr så går min hand rakt igenom henne om jag försöker röra henne. Det är synd, eftersom jag skulle vilja klappa henne någon gång. Men jag antar att det inte finns så mycket jag kan göra åt det, hon vill helt enkelt inte bli klappad tror jag.

Men jag har en vän till som jag inte har berättat om. Jag sparade Honom till sist, då Han är speciell. Han påminner mig om Rudolf, på sättet att Han också har traumatiska minnen från sitt förra liv. Men Han är inte lika stoisk. Han kan inte gå vidare med sitt förflutna. Han får känsloutbrott ibland på mig. Men det gör inget, för jag förstår Honom. Och även trots att det ibland känns som om Han inte gillar mig, så vet jag djupt inuti att Han bryr sig om mig. Helt ärligt så känner jag mig glad att han tar ut sina känslor på mig, jag förstår Honom. Det vore värre om han gjorde det på någon som tog illa upp.

Alla mina vänner är skuggor. Människor säger till mig att de inte existerar. Att de bara existerar i mitt huvud, och att jag borde söka hjälp. Men jag vill inte bli av med dem. För trots att de är mörka på utsidan, så är de, till skillnad från “levande” människor, inte mörka på insidan. Eftersom, helt ärligt, jag gillar inte människor. De är inte att lita på. Deras mörker gömmer sig inombords. De bär alla fasader, för att kompensera detta. Skuggorna är äkta. Och jag bryr mig inte om de bara finns i mitt huvud – för de är ändå mycket mer äkta än människor.

Jag och mina vänner har gått igenom så många saker tillsammans. Vi har mest kul när jag drömmer, då de följer efter mig även där. Ni kan nog förstå att sömnen är det jag längtar mest till under dagen – eftersom min dag består mest av att vänta på tiden att passera.

Jag har en dröm med mina vänner som jag kommer ihåg extra detaljrikt. Eller mer specifikt, med en av mina vänner. Jag skulle även påstå att jag kommer ihåg varenda detalj, trots att jag inte har ett fotografiskt minne. Denna dröm började precis som en vanlig dag för mig. Jag var övertygad om att jag inte drömde. Tills jag såg något som jag varken sett innan eller sedan dess.

Han satt på min säng. Och Han var så lugn. Jag sade ju det, något som jag aldrig sett förut! Ni kanske nu undrar om jag var skeptisk – och det var jag verkligen. Tills Han började prata. Eftersom inte bara ord kom ut ur Hans mun just då – det kom även ut en lugnande energi.

– Jag känner att jag behöver berätta något för dig. Och jag ska vara helt ärlig, jag har aldrig öppnat upp om mina känslor på det här sättet. 

Han svalde, och fortsatte. 

– Du vet mycket väl att jag har känslor. Jag visar dem hela tiden för dig. Och jag skriker på dig. Att du är värdelös, att du borde… Jag skäms för det här, och jag hoppas att du vet det.

– Jag vet det mycket väl, min skuggiga vän. Jag tar inte illa upp. Rudolf har berättat att det är dina minnen som har format dig. Jag tänker inte fråga om detaljer, eftersom jag förstår att det här är känslosamt för dig. Men jag vill att du ska veta att jag förstår.

– Exakt. Det är precis så det är. Men jag vill erkänna något. Något som jag skäms för djupt, även fast jag vet att det inte är mitt fel.

– Men mår du bra? För jag känner inte igen dig. Jag ser inte dina vita, lysande ögon; gråter du?

– Jag förstår att du inte känner igen mig. När du vaknar, så kommer jag återgå till det gamla jag. Men jag känner att jag måste förklara det här. Så snälla låt mig prata.

Jag teg. Jag ville inte att Han ska få ett till av sina känsloutbrott. Men det var även då jag insåg att jag var i en dröm – jag kollade på klockan, och insåg att den visade en väldigt annorlunda tid än när jag bara några sekunder innan kollade på den.

Plötsligt kände jag hur världen omkring mig förändrades. Jag var inte längre i mitt rum, i min säng. Jag förblev liggandes, men jag var i en helt annan säng. Det var inte ljust utanför, nej, det var definitivt sent på kvällen. Och det var då jag hörde två skrikande röster. De verkade skrika på varandra. Jag kunde inte identifiera några ord, men jag kände ändå väldigt tydligt ilskan. Ilskan, som fick deras stämband att darra.

Men även började jag höra en tredje röst. Dock kom den inte från något som befann sig utanför det här sovrummet, nej, det var Han som grät! Det var första gången någonsin som han visade den här sidan.

– Är det möjligt..., började jag fråga. 

– ...att vi befinner oss på ett ställe därifrån dina traumatiska minnen härstammar? 

Jag satte mig upp och lade min hand på Hans axel. Han kändes så verklig. Om jag kunde röra Honom så existerade Han definitivt på riktigt. 

– Kan du snälla berätta? Jag finns här för dig.

En stund passerade, jag vet inte hur lång, och Han bestämde sig äntligen för att prata.

– Dessa röster som du hör i distansen kommer från mina föräldrar. 

Han suckade och fortsatte. 

– De förstörde mitt liv.

– Men vad menar du? Kan föräldrar vara sådana? Mina var fantastiska människor och jag saknar dem väldigt mycket. Jag gråter fortfarande över dem ibland.

– Tydligen ja. Du kommer ihåg hur jag tidigare berättade att jag skäms över det här? Det är just del av mitt arv från min uppväxt med dem. Att skapa skuldkänslor för varenda minsta sak är ett fantastiskt sätt att manipulera.

– Jag förstår, men ändå inte. Vad hade de att vinna genom att manipulera och misshandla dig?

– Ingenting. Men de hade starka känslor, som de valde att ta ut på mig.

Jag började känna hur flera pusselbitar föll på plats. Detta sade jag högt till honom.

– Ens uppväxt formar en så enormt. Och jag hoppas du förstår varför jag är som jag är nu. Men det är av samma anledning du är så respektfull och öppensinnad. Du fick aldrig lära dig att skämmas över din empati.

– Men vad hände sedan? Jag känner att det finns någon detalj som du avsiktligt inte berättar.

Han svarade inte direkt, men jag förstod att han förberedde ett svar när omgivningen återigen förändrades. Men den förändrades inte så mycket som jag trodde den skulle – golvet var likadant, samma mörker kunde ses i fönstret, och de två rösterna som skrek på varandra var kvar. Men nu hörde jag dem som om de var precis bredvid mig.

Vi satt vid ett matbord. Men vid det satt även en man och en kvinna, båda i 40-årsåldern. Och det var då jag förstod – de skrek inte på varandra, utan på en liten pojke som jag ursprungligen inte märkte. Även han satt vid det här bordet.

– Klassens clown? Är det så de kallar dig? 

Även trots att fadern inte visade sin ilska på andra sätt än genom sin ton, så sände han ut en extremt negativ energi, som började smitta av sig – för jag började nämligen känna samma energi komma från Honom. Men pojken svarade inte. Han bara satt tyst och med ögonen ner i bordet. Då och då hörde man ett snyftande andetag.

– Jag ställde en fråga! 

Och det var då jag insåg hur labil fadern var, när hans ton så fort gick från passiv-aggressiv till en rentav arg, likt en varulv som just såg fullmånen i vitögat. Men återigen förstod jag varifrån Han fick sitt beteende. Vilken människa som har format Honom.

Pojken snyftade fortfarande. Men han kollade upp. Jag vet inte vad som det fanns mest av i hans ögon – skam, eller tårar. Han svarade med en darrande röst. 

– Ja, pappa.

Fadern verkade nöjd med svaret, men han fortsatte ändå sitt gormande. 

– Spelar det här någon roll när du är värdelös? När du knappt kan läsa och skriva? När du inte kan räkna den enklaste matematiken? När du är helt inkompetent i sociala situationer? När du är ett totalt misslyckande?

Något förändrades plötsligt i hans ögon. Men jag insåg snabbt att jag misstolkade detta – för det som jag trodde var en liten gnista nåd, var egentligen hopplöshet. Och han talade vidare med en hemsökt röst.

– Jag önskar att du aldrig föddes. Kolla på de andra barnen. Varför kan du inte vara som dem? Gå till ditt rum, och sov. Jag vill inte se dig mer.

Och plötsligt, utan att inse det, var vi tillbaka i mitt sovrum. Vi satt bredvid varandra på min säng, kramade om varandra och grät. Jag vet inte hur länge det höll på, men trots all sorg så kändes det bra att vi ändå hade varandra.

Det sista som jag kommer ihåg från denna dröm är Hans ord: “Behandla alla som du möter väl. Precis som du behandlade mig. Ingen föds ond, och bakom varje problem så finns det något eller någon annan.”

Oavsett vad ni säger, så är de mina vänner. Och när jag dör, så blir jag en av dem. Då kan vi spendera all tid tillsammans. För evigt.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!