SN-novellen: Molly Rydahl Müllers bidrag

Andrapriset i högstadiekategorin i årets SN-novellen gick till Molly Rydahl Müller, årskurs 7 på Vittra Kungshagen i Nyköping. Här publiceras nu hennes novell "Röd skrift".

En gestalt i mörk kappa uppenbarar sig för berättaren och inleder en obehaglig konversation genom en mystisk röd färg.

En gestalt i mörk kappa uppenbarar sig för berättaren och inleder en obehaglig konversation genom en mystisk röd färg.

Foto: Montage

Kultur och Nöje2019-10-22 16:33

Dimmorna hade börjat sänka sig över staden, då jag med bultande hjärta sprang över de regnpiskade gatorna. Vattnet från pölarna stänkte upp på mina byxben, och mina händer hade börjat skaka i kylan, men jag försökte att ignorera det. Det kändes inte som om jag hade någon som helst tid till att göra någonting annat än att bara springa. För jag visste vad jag hade sett.

Bakom skolan, i den enda lilla träddunge som fanns i hela staden, hade han stått. Trots att jag aldrig sett mer än hans svarta skugga till gestalt, kunde jag svära på att jag sett honom förut. I mina mardrömmar.

Jag kastade en snabb blick bakåt, innan jag steg för steg saktade farten. Alla tankarna cirkulerade i huvudet på mig, alla tankar om mina återkommande drömmar. Varje natt den senaste veckan hade jag sett någon som stod och skrev budskap med röd färg. Och varje morgon hade jag vaknat med en text inpräntad under mina ögonlock. När jag sedan följande dag passerat platsen jag befunnit mig på i min dröm, kunde jag urskilja konturerna av ord. Samma ord som min hjärna hela dagen spelat upp för mig.

Alltid handlade det om namn. Mitt namn, och namnet på pojken som skrev. Han hade talat om för mig, att om jag sade vad jag hette skulle han säga detsamma tillbaka. Alltid den innebörden av hans meddelanden, trots att meningarna ibland var lite olika.

Jag skakade på huvudet och började gå igen. Mina kompisar trodde inte på mig, och inte heller min flickvän, men jag kunde inte släppa det. Och idag hade jag sett honom stå vid ett träd alldeles bakom min skola, jag hade sett den röda färgen rinna ner för stammen bredvid honom. Men han hade också tittat tillbaka på mig.

Det gick en rysning längs min ryggrad och jag kände hur jag började darra. Jag drog fram mobilen och ställde mig under en gatlykta medan jag letade fram min mammas nummer. Jag visste inte riktigt varför, men tanken på att hon skulle kunna komma och plocka upp mig kändes mycket bra. Jag var rädd, men kunde inte förstå vad det var som fick mig att känna mig så… förföljd. Jag kunde inte minnas att jag någonsin haft dessa drömmar förut och min hjärna kanske bara helt enkelt hakat upp sig på någonting med den här händelsen.

Ljuset från lyktan ovanför mitt huvud flackade till, just som min mobil laddade ur. Jag svor tyst för mig själv, innan jag såg upp på den tomma gatan framför mig. Min andedräkt formade vita moln i den fuktiga luften, och jag drog jackan tätare runt kroppen. Sedan stod jag där en stund, som om jag förväntade mig att någon jag kände plötsligt skulle komma förbi och hämta upp mig. Men så blev det inte, och efter några minuter började jag röra på mig igen.

Tiden gick lika långsamt som jag själv, men för varje minut som passerade blev jag mer och mer orolig att jag faktiskt var förföljd av den där pojken. Och trots att han bara hade stått där och tittat på mig, kändes det som om han visste vart jag tog vägen.

En plötslig tanke fick mig att frysa till. Platsen min dröm utspelat sig på inatt hade varit träddungen. Motvilligt tvingade jag mig själv att minnas vad som stått på barken på den gamla eken han valt att skriva på.

"Möt mig". Jag skakade på huvudet igen, och tog ett steg fram innan jag åter stannade. En krypande känsla av någons närvaro hade börjat sprida sig inom mig, och jag knöt händerna av rädsla. Vinden drog sig sakta över vägen, men mitt hår var som fruset i luften. Allt jag kunde tänka på var att jag visste att han stod bakom mig.

Efter en lång stund vågade jag ändå vända mig om. Och där var han. Hela hans hand var dränkt i något rött, som droppe efter droppe färgade asfalten under honom. Hans kappa var nästan så lång att den nuddade marken, och hans svarta hår lade sig perfekt mot hans axlar. Hans mörka ögon var riktade mot mig under kanten på en gammal hatt.

Snart sträckte han ut sin ena hand mot mig, den som vars hud fortfarande var beige. Jag rörde mig inte en centimeter åt något håll, och till en början vågade jag knappt andas. Men efter en stund var det som om något ryckte till inom mig, och jag tog sakta hans hand. Han sänkte huvudet en aning och ställde en tyst fråga. Utan att tänka alls svarade jag.

– Natalie.

Han stod stilla en kort stund, bara några sekunder, innan han såg upp på mig igen. 

– Nataniel.

Så tog han ett kliv bakåt, och hans kalla fingrar släppte mina, ett i taget. Sedan drog han med den röda färgen i sin tidigare rena handflata, innan han höll upp den mot mig.

"Vårt namn". Det var allt som stod, och jag nickade sakta. Då skrev han något nytt, och visade det sedan för mig. "Minns du mig?".

Frågan kändes oklar till en början, men precis som jag gjort tidigare sade jag svaret innan jag ens förstått det själv: 

– Ja.

Han nickade. "Jag minns dig", skrev han sedan på sin ena ärm.

Jag backade några steg. Det faktum att han stod rakt framför mig blev bara märkligare och märkligare för varje meddelande, och frågorna blev allt fler. Varför kunde han inte bara prata med mig?

Jag visste inte om jag skulle försöka säga någonting eller inte. Han tittade inte längre på mig, bara på sina egna rödfläckade kläder. Det slog mig då, att om jag skulle försöka fly därifrån, skulle jag göra det nu. Och en sekund senare tog jag ytterligare några steg bakåt.

Då hände någonting som jag inte hade förväntat mig. Han for ner på marken och tryckte sin röda hand mot asfalten. Jag fastnade med ens där jag stod, och en ilande smärta drogs genom min kropp. Bakom mig hörde jag hur Nataniel tyst flämtade till, som om han också fick ont någonstans. Jag försökte tänka att det bara var gruset som skavde mot hans handflata, men en svag känsla fick mig att tro att det berodde på något annat. Jag sänkte sakta blicken mot marken, och mina ögon mötte ännu mer röd färg.

Den här gången hade den målats som en cirkel runt om mig och Nataniel, och den verkade sprida sig från hans fingertoppar. Snart lät den mig röra på mig, och jag vände mig sakta mot Nataniel.

– Vad vill du, frågade jag, och han knöt sin fläckiga hand. 

Sakta, sakta började cirkeln krympa, och sedan även fyllas med färg. “Vem är du?”.

Han lade huvudet på sned, och hans blick mötte min igen. Hans annars så svarta ögon verkade spegla det röda på marken, och de glittrade matt i gatlyktans svaga sken. Han stod stilla sådär en lång stund, och det kändes som om han studerade mig. Men hans frågande ansiktsuttryck slätades snart ut, och det ryckte till i hans magra kropp.

Så höjde han sin högerhand igen och skrev ett ytterligare meddelande på sin blöta ärm. "Du sade att du mindes mig". En minut passerade, och sedan höll han upp armen igen. "Låt mig visa dig".

Jag svalde, och allt jag ville var att springa därifrån. Men jag visste att om jag försökte, skulle den där cirkeln bara bli ännu mindre. Och den smärtan som vandrat upp från mina fötter till mitt huvud ville jag inte vara med om igen, så jag stannade kvar.

Han sträckte fram högerhanden, och för några sekunder förstod jag inte vad han menade. Men när hans blick började studera mig sådär djupt igen, insåg jag att han ville att jag skulle göra likadant som han. Jag såg ner på allt det där röda som rann nerför hans ärm, det som uppenbarligen kom från hans handflata.

Hans ögon började plötsligt stirra på mina fingrar, och ryckningar gick längs hela min arm, innan jag långsamt sträckte fram handen mot honom. Ofrivilligt nuddade jag hans kalla och våta hud, för att sedan känna hur det röda spred sig över min. Jag började skaka och hela min kropp gjorde plötsligt fruktansvärt ont. Sedan blev allt runt omkring mig svart.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!