Det var en gång för länge sedan två älvsystrar som flög runt djupt inne i älvskogen. De pratade om sitt förflutna. Då sa Alice till Amilia:
– Åh vad glad jag är att du flyttade in till oss och blev min syster!
Amilia blev varm inombords och la armen om Alice.
– Jag är också glad över att vara din syster.
Amilia flyttade in hos Alice familj redan när hon var liten. De adopterade henne när de hittade henne ensam i skogen. Ingen visste vad som hade hänt. Men Amelia och Alice var ändå som riktiga systrar. De ställer upp för varandra i alla lägen vad som än händer. Men ibland behöver även systrar vara lite ensamma.
Amilia tyckte om att flyga runt i skogen och fundera på vart hon kom ifrån. En gång så träffade hon en ensam älva i skogen. Amilia flög fram till den ensamma älvan och frågade om hon var ok.
– Ja, jag är OK, svarade den ensamma älvan blygsamt.
Amilia presenterade sig och frågade:
– Vad heter du?
Den blyga älvan tittade ner i marken och svarade att hon hette Ariel. Amilia frågade om Ariel ville följa med hem och leka. Amilia såg att Ariel var blyg och rädd.
– Det är ingen fara, du behöver inte vara rädd. Vi kan bli vänner!
Till slut övertygade Amilia Ariel att följa med henne hem. När de var framme hemma hos Amilia så öppnade Alice dörren. Hon såg chockad ut när hon såg Ariel. Amilia presenterade sin nya vän för sin syster.
Efter att de hade lekt och ätit blomkakor, sa Ariel att hon måste flyga hem. Det började bli sent. Hon var inte lika blyg som innan. Amilia och Alice kom med ett förslag.
– Vi kan hålla dig sällskap halva vägen.
– Det behövs inte, sa Ariel. Amilia, och Alice tjatade vidare för de tyckte att det var så kul att vara med Ariel.
Till slut så sa Ariel ja. Halvvägs så sa hon:
– Jag klarar mig själv nu.
Älvorna sa hejdå. Men Amilia kom på att hon glömt en sak. Hon vände sig om och sa:
– Vi kan väl ses i morgon om du kan?
Men Ariel var inte där. Hon hade försvunnit. Då såg Alice att Ariel hade flugit upp i en trädtopp. Båda tyckte att det var lite konstigt men struntade i det. De flög hem.
Dagarna gick och alla tre fortsatte träffas. Amilia och Ariel hade riktigt roligt ihop. Men Alice kände sig utanför. För att Amilia och Ariel började vara mer med varandra. Alice ville inte förlora sin syster. Hon ville att det var Ariel som skulle vara utanför. Alice började berättade för Ariel om allting som de två älvsystrarna hade gjort tillsammans förr och skulle göra utan Ariel.
En dag när Ariel ville leka med Amilia kunde inte Amilia det för att Alice ville vara själv med sin syster.
– Varför får inte jag vara med, undrade Ariel.
Då blev Alice arg.
– Men du behöver inte vara med på allt vi gör, skrek hon.
Amilia blev förvirrad över det som hände. Alice fortsatte:
– Det är inte du som är utanför Ariel, det är jag som känner mig utanför när ni två leker hela tiden. Du försöker ta min syster ifrån mig.
Amilia avbröt systern.
– Om det är så här ni beter er, att ni ska känna så, så vill jag inte vara med nån av er.
Det blev tyst och alla tre flög iväg åt varsitt håll. Alice var ledsen. Hon grät när hon flög ensam i skogen. Det var ju inte det här hon ville. Plötsligt knakade det i skogen. Fotsteg kom emot henne. Hon vände sig om för att se efter. En vampyr hoppade framför henne. Vampyren höll upp sina händer och sköt sina magiska krafter genom luften mot Alice. Alice var snabb och visste hur hon skulle försvara sig. Hon använde sin älvmagi tillbaka mot vampyren och skrek samtidigt på hjälp.
Skriket hördes ut i skogen. På olika håll hörde både Amilia och Ariel ljudet. De förstod att något var fel och började leta efter ropet på hjälp. De kom båda fram till platsen samtidigt. De såg på varandra, och sedan på Alice. När de förstod att hon behövde hjälp skyndade de fram mot henne. Men en fladdermus flög fram till Amilia och höll fast henne med sina vingar så hon inte kunde se. Alice kraft började ta slut. Ariel flög så snabbt hon kunde och använde sin magi för att göra Alice starkare. Tillsammans lyckades de skjuta bort vampyrens kraft. Älvmagin gjorde så att hela vampyren försvann i tomma luften. Samtidigt gick fladdermusen upp i rök.
All tre skyndade fram till varandra. De kramade varandra och blev väldigt glada. Alice tittade på Ariel.
– Tack för att du hjälpte mig Ariel. Förlåt för att jag sa det där och gjorde att du kände dig utanför.
– Förlåt, jag visste inte att du kände dig utanför. Jag trodde att allt var bra mellan oss. Jag vill att allt ska vara bra mellan oss, svarade Ariel.
Amilia log stort och sa.
– Jag är glad över att vi alla tre är vänner nu.
Tillsammans flög de hemåt genom skogen. När de nästan var framme frågade Amilia sin nya vän:
– Vart bor du egentligen.
Ariel tittade ned i marken och svarade:
– Egentligen...har jag inget hem. Jag har sovit i trädtopparna ända sedan jag var liten. Mina föräldrar försvann en dag och sedan dess har jag varit helt ensam.
– Jag är så ledsen för din skull, sa Amilia.
– Jag med, sa Alice.
– Men du är inte ensam längre. Du har oss.
– Följ med oss hem! Våra föräldrar vill säkert ta hand om dig också.
Ariel tittade upp och såg de båda rakt i ögonen.
– Jag är så glad att jag har er i mitt liv nu, och kommer alltid vara det.
De var inte längre bara vänner. De var alla systrar. Och de levde lyckliga i alla sina dagar.