Hon älskar Brasiliens bossa nova. Nyss har hon spelat in med stor orkester på franska som även fransmännen gillar. Men främst har hon sjungit den amerikanska sångboken. Alltså låtar ur filmer och musikaler, standards som Sinatra och Ella Fitzgerald gjorde till sina. En världsartist alltså, i troget sällskap med sin man Jim Tomlinson. 

Det är lugna låtar som gäller för Stacey Kent, som "Close Your Eyes". Lätta att ta till sig, med varm och gosig stämning, sentimentala minnen av Hoagy Carmichaels berömda "Stardust". Eller av filmen "Paraplyerna i Cherbourg" och musiken av Michel Legrand. Sååå vackra melodier och romantiska texter. Som Julie Andrews.

Många borde därför ha lockats i onsdags. I stället satt vi där sextio utspridda själar och skämdes kanske för att vi inte var fler? Hörde Stacey Kent säga att hon från djupet av sitt hjärta gladdes över att få sjunga just för oss. Hörde hur musikerna gjorde sitt allra bästa och att vi applåderade deras solon så bra vi orkade.

Artikelbild

| Stacey Kent och basisten Hans Andersson.

Kanske kan publiken vilja ha något mer? Inte bara hennes hyllning till allt det här vackra? Nog skulle jag själv gärna höra henne ta i från bröstet och ner till tårna i några tyska cabaret-sånger från 30-talet med deras samhällssatir, sådant som Ute Lemper och Malena Ernman har gjort. Eller i någon blodigt livsfarlig tango från Buenos Aires bakgårdar. 

Eller åtminstone någon låt i verkligt upptempo med klös och scat-sång och ”bröl” från tenorsaxofonen. Närmast till detta var väl låten "If I Were a Bell", där det fick svänga loss riktigt skönt och där vi också fick se och höra Johan Löfcrantz Ramsay lämna visparna och tassandet och panga på ordentligt i ett drivande trumsolo.

Men jazz kan naturligtvis också vara lugna ballader och då finns det inte många röster och saxofoner som är mer naturligt vackra och okonstlade. Och det var härligt att höra värmen när hon presenterade sin man och medmusiker Jim Tomlinson och hur samspelta de är, hur lätt hon tog över med sången och hur han gick ner i bakgrunden, speciellt på altflöjten.

Lika samspelt var det inte denna första kväll ihop med Claes Crona, men då ska sägas att det var fel på hans medhörning och kanske därför flygeln i början lät för hårdhänt. Annars är, som alla vet, Claes Crona ett levande lexikon över alla hundratals sångare och jazzmusiker som han kompat och en lyckost som läser noterna rätt av utan att se på händerna.