De senaste årens överväldigande vurm för TV-serier har snudd på gått mig helt förbi. 

Jo men visst. Det har gjorts några försök, man vill ju inte vara totalt urtida. Men efter ett par tre avsnitt börjar det oftast gå på tomgång. 

Och då har jag ändå försökt att vara lite uppdaterad och testat mig fram med både Netflix och HBO, C More och Viaplay.

Artikelbild

| I veckan har senaste filmen om Fåret Shaun premiär.

Det verkar så spännande och lovande och haktappande i början – men sedan är det ändå som om fantasin tar slut i manusskrivarverkstäderna. Dramaturgin och handlingen knarrar på i gamla uppkörda hjulspår och man törnar in där i soffan. Eller stänger av och gör något roligare. Äter till exempel. 

I mitt tycke är rörlig bild fortfarande bäst på bio. Där går det inte att smita undan. Man sitter rakt upp och ned på ett och samma ställe och kan varken spola fram eller tillbaka alltmedan filmen trycks en rakt upp i plytet. 

De sociala koderna tvingar en kvar i plyschen även om man blir lite uttråkad. Det är så himla pinigt att resa sig upp ur en biofåtölj och famla sig mot utgången genom mörkret. Hellre tiga och lida. En bra sak med bio är också att det inte går ta upp telefonen så fort man blir en smula less. Då börjar bänkgrannarna genast skria om att de blir bländade. Det är fostrande för  en skärmhjärna. 

OK – några serier har haft mig fast en dryg säsong. Första vändan av ”House of Cards” med den hemske, hemske presidenten Underwood spelad av den ännu hemskare Kevin Spacey höll ångan uppe ett bra tag.

” Broadchurch” som utspelade sig vid brittiska kusten var inte heller så dum, trots att barnamord inte är min grej. Men de ständigt skränande måsarna i både ljud och bild rörde upp minnen från en osedvanligt trevlig vandring mellan pubar längs med Keltiska sjön. 

Och så sommarens ”Babylon Berlin” förstås. Ingen lättsmält historia till en början. Fattade absolut ingenting av de första tre avsnitten, folk bara sprang fram och tillbaka mellan järnvägsvagnar, bordeller och ryska ambassaden. Men skam den som ger sig. På fyra lossnade det. Vilken story!

Men inget toppas av det enda som jag just nu följer slaviskt. 

”Över Atlanten” följer Viktor Frisk och ett knippe andra kändisar på seglats mellan Kanarieöarna och Västindien. 

 Alla verkar ångra vad de gett sig in på, alla är sjösjuka och alla längtar hem. Men de sitter där de sitter, på pottkanten utlämnade till ett rytande hav och kapten Gurras ordergivning. 

Tomgången är egentligen uppenbar. För det är bara skum och vågor, segel och stiltje, avsnitt in och avsnitt ut.

Och inte kommer de att gå i kvav heller, då hade väl programmet aldrig sänts. Ändå sitter man som klistrad.

Kan tänka mig tre olika anledningar till fascinationen:

1. Händelselöshet är meditativ. Allt gungade inverkar lugnande på TV-nerverna. 

2. För första gången går det in bakom pannbenet hur Christoffer Columbus hade det. Och hur långt det egentligen är till Amerika.

3. Eller så är det den lilla vattenapan, den vi människor lär vara sprungna från, som helt enkelt känner igen sig när det plaskar i rutan.