Den heteronormativa vĂ€rld vi lever i sĂ€tter Ă€n ett enormt fokus pĂ„ samspelet mellan kvinna och man. I en drömvĂ€rld Ă€r det möjligt att tĂ€nka sig ett samhĂ€lle dĂ€r âde tvĂ„ könenâ inte lĂ€ngre ses som motpoler, men dĂ€r Ă€r vi inte i dag.
Kvinnan Àr fortfarande föremÄlet för en sÀrskild typ av manlig ÄtrÄ som motsÀgelsefullt nog inte grundar sig pÄ respekt eller omtanke, utan pÄ kontroll.
Ett tjejgÀng som dansar pÄ en klubb fÄr pÄhopp i kommentarsfÀltet. En kvinna som avvisar en mans nÀrmanden blir kallad hora. Kvinnliga politikers sociala medier fylls av hot. En del mÀn verkar finna att allt som kvinnor Àr som mycket förargelsevÀckande. Oavsett om det Àr helt vanliga saker sÄ vÀcker kvinnor som lever ett till synes lyckligt liv med detta en oförklarlig avsmak hos en del mÀn.
Jag tÀnker sjÀlv pÄ hur artisterna jag uppskattade som tonÄring reducerades till flickidoler, det som smÄtjejer tyckte om kunde inte vara bra. PÄ samma sÀtt var ordet tjej sÄ ofta synonymt med nÄgot dÄligt, dÀr ett av de tydligaste exemplen Àr att den platta racketen i brÀnnbollen fick ett kvinnligt prefix. SÄdana erfarenheter har följt med och blivit allt fler. I dag stÀller jag mig dÀrför frÄgan: varför förestÀller vi oss fortfarande att mÀn gillar kvinnor? NÀr sÄ mÄnga uttalat inte gör detta?
FörstÄ mig rÀtt, den heterosexuella mannen Àr just det, attraherad av den fysiska kvinnan. Men om en övertygad incel, ett uttryck för nÄgon i ofrivilligt celibat, anser sig sexuellt avvisad av kvinnor fÄr utrymmet att ge sin bild av kvinnor, dÄ skulle nog hat vara nÀrmast det rÀtta ordet. Incel-rörelsen drivs av just kombinationen mellan sexuell attraktion och hat.
För nĂ„gra Ă„r sedan beskrev SĂ€po hur detta formar ett terrorhot. De friheter som kvinnor aldrig tidigare har haft skĂ€r sig med den traditionella kvinnorollen. MĂ€nnen som inte fĂ„r ligga, dessa involuntary celibates tror sĂ€kert sjĂ€lva att deras kvinnohat handlar om sex, men det Ă€r snarast sĂ„ att de hatar för att de har förlorat en makt som de anser sig ha en ârĂ€ttâ till. Att kvinnor nu tar plats pĂ„ egna meriter och med makt över sin kropp, Ă€r det sĂ„ upprörande för dessa arga mĂ€n att det har lett till fruktansvĂ€rda vĂ„ldsdĂ„d.
Ăven om sjĂ€lva gruppen incels har blivit större Ă€r det fortfarande en mycket liten grupp mĂ€n som aktivt uttrycker ett sĂ„ grovt hat mot kvinnlig frigörelse och Ă€ndrade normer.
Hur Àr det med alla andra? Hur kÀnner farbror, morfar eller pappa nÀr kvinnor bÄde i och utanför familjen gör ansprÄk pÄ makt som lÀnge varit sjÀlvklar för mÀn? Det finns mÄnga obekvÀma samtal att ha i svenska hem, om varför en person har en viss roll och varför vissa beteenden rÄder. Det var inga incels eller högljudda kvinnohatare som fick min glÀdje över en popstjÀrna att kÀnnas fel, det var helt vanliga vuxna som sÀkert undermedvetet blev obekvÀma av platsen och utrymmet som jag vÄgade ta och de förebilder som jag visade mitt intresse för.
Unga smÄtjejer möter i dag förhoppningsvis en mer vÀlkomnande omvÀrld Àn dÄ. Och, huruvida mÀn gillar kvinnor eller inte, Àr kanske inte heller Àr en frÄga som kvinnorörelsen ska Àgna kraft och tid Ät. Det Àr just frigörelsen frÄn kontrollen som mÀns gillande har varit som Àr den tydliga poÀngen.