Inkomstskillnaderna ökar. I onsdags presenterade Statistiska Centralbyrån (SCB) siffror från 2021 som visade att tiondelen av befolkningen med högst inkomst har dragit ifrån resten. Det är ingen nyhet för den som återkommande har stött på debattinlägg om att ojämlikheten i Sverige skenar, eller som har bläddrat igenom kultursidor där Andreas Cervenkas bok ”Girig-Sverige” har hyllats.
Är ekonomisk ojämlikhet – jämte ABBA, Ikea och Volvo – på väg att bli ett utmärkande drag för Sverige?
Svaret är nej. Oavsett hur man räknar är Sverige fortfarande ett av världens mest jämlika länder.
Med tanke på att levnadsstandarden i Slovakien, som har högst ekonomisk jämlikhet bland OECD-länderna, uppgår till drygt hälften av Sveriges välstånd är frågan om en ökad jämlikhet är ett självändamål? Nej, är svaret även på denna fråga.
För att begripa bakgrunden till de ökade inkomstskillnaderna behöver man till en början förstå vad SCB:s statistik faktiskt redovisar. Till TT förklarade ekonomiprofessorn Daniel Waldenström att 2021 års siffror inte bör tolkas som ett tecken på att ojämlikheten ökar. Förklaringen, menar Waldenström, är i stället inkomster av engångskaraktär. Såväl aktier som småhus har sålts med stora reavinster som förtjänst. Bortser man från kapitalvinsterna, vilka grundar sig i bostadsmarknadens kraftiga värdeökning har skillnaderna i inkomstutvecklingen inte varit särskilt hög.
Mer intressant är att de som har “dragit ifrån” och beskattas som den allra rikaste tiondelen under ett enskilt år, i många fall bestått av vanliga löntagare. Det handlar således om snickare, sjuksköterskor och ingenjörer som har lyckats göra rejäla klipp på sina boenden.
Statistiken belyser dock svårigheterna med att ge en mer nyanserad bild över utvecklingen av inkomstskillnader. I det tidigare exemplet kan en enskild person det ena året utgöra den mellersta inkomstgruppen, för att året efter räknas som en av landets rikaste personer och åren därefter till och med halka långt ner, vid en inkomstförlust på grund av arbetslöshet, föräldraledighet eller studieuppehåll.
Det kan vara så. Man hoppar mellan olika inkomstskikt under livets gång. Oavsett om man precis fått sitt första jobb eller startat ett företag, kan livet ta oväntade vändningar. Alternativet, en minskad rörlighet och en mer statisk arbetsmarknad, vore förödande för den ekonomiska tillväxten, och inte minst för den skattefinansierade välfärden.
I stället för att försöka minska inkomstskillnaderna baserat på felaktiga tolkningar, borde krutet därför läggas på vad statistiken säger mellan raderna. Som hur fler ska få chansen att komma in på bostadsmarknaden. Den största klyftan går i dag mellan de som äger sin bostad, och då tagit del av de stora värdeökningar som har skett på marknaden, och framför allt de ungdomar, invandrare och andra som inte haft möjlighet att skörda frukterna av lågränteekonomin.
Likaså finns den största klyftan inte inom arbetsmarknaden, utan mellan de har ett jobb och de som saknar ett arbete. Hur fler ska få möjligheten att klättra uppåt genom inkomstskikten, oavsett bakgrund, borde stå i centrum för debatten. Det är värt att ägna en tanke åt nästa gång du stöter på rubriker om den skenande ojämlikheten i Sverige.