I västra Algeriet bor det enligt en FN-rapport drygt 170 000 västsaharier i flyktingläger. Det hela rör sig om en 44 år gammal, till viss del bortglömd konflikt, som följt oxelösundaren Lotta Johnsson Fornarve (V) genom i stort sett hela hennes politiska liv. Nu är hon precis hemkommen från ännu ett besök i flyktinglägren - som mer och mer har kommit att likna permanenta städer.
– Jag var där första gången 1981. Det är alltid omtumlande att komma ner dit, en annorlunda upplevelse. Det finns fem stora läger och vi besökte tre av dem under den här resan, berättar Fornarve som är riksdagsledamot och andre vice talman.
Hon var långt ifrån den enda från Sverige som gjorde resan, där de bland annat fick träffa den västsahariske presidenten, talmannen och flera av parlamentarikerna. Socialdemokrater och vänsterpartister från Nätverket för Västsahara i riksdagen deltog liksom representanter från Emmaus och Västsaharakommittén.
– Bland annat uttryckte presidenten sin tacksamhet över att riksdagen röstat för att erkänna Västsahara som stat 2012, men beslutet har dock inte verkställts av någon av de regeringar vi har haft sedan dess. Motiveringen vi fått är att det inte finns förutsättningar för ett erkännande, men det tycker jag är märkligt. Något land i EU skulle behöva gå först, menar Fornarve.
När hon var där första gången 1981 bestod flyktinglägren till största delen av tält. Nu består de mest av enkla hus.
– Marocko ockuperade Västsahara 1975 och den väpnade konflikten pågick till 1991. Samtidigt har den internationella domstolen i Haag tydligt uttalat att Västsahara tillhör västsaharierna. De kontrollerar ungefär en tredjedel av sitt land i dag och har ett fungerande parlament, fortsätter hon.
Fornarve varnar för att den väpnande konflikten kan blossa upp om inte situationen förändras. De finns många som växt upp i flyktinglägrens svåra förhållanden i öknen och aldrig sett något annat.
– Jag har hört många livshistorier. En som fastnat är den som en kvinna i min ålder berättade för mig. Hon flydde från ockupationen när hon var ett litet barn, men hennes pappa blev tillfångatagen. Hon har fortfarande ingen aning om vad som har hänt med honom. Det är sådana personliga berättelser som tar hårt. Det finns cirka 400 västsaharier som de inte vet vad som hänt med, förutom alla de som de vet har dödats eller som sitter i fängelse.
