Debatt Jag känner klimatsorg i denna katastrofernas tid. Just nu härjar enorma bränder i Australien, hittills har 20 människor och cirka 500 miljoner djur dött. För att inte tala om alla hem som brunnit upp och mark och skog som härjats av bränderna.
Men även i Sverige känner vi till konsekvenserna av klimatförändringarna som bland annat har lett till torka och bränder.
I andra länder sker stormar, översvämningar och väderkatastrofer som aldrig förr. 

En definition av sorg är att det är en känslomässig reaktion på återkalleliga händelser eller omständigheter som känns övermäktiga för en att bära.
Jag tänker att det vi tillsammans som mänsklighet är med om just nu, att själva fundamentet för våra liv på jorden skakas i sina grundvalar, ger en naturlig reaktion att sörja det vi mister och redan har mist. 

Någonstans på djupet förstår vi att våra liv är föremål för stora förändringar som vi måste anpassa oss till. Ändrat klimat kräver insatser för att både försöka motverka de allra största förändringarna men också för att förbereda oss för oväder, bränder och extrema väderhändelser. 

Jag kan inte låta bli att tänka, mitt i klimatsorgen jag känner, att vi villigt kör med gasen i botten mot vår undergång.
Visst finns det många positiva exempel på hur både länder, regioner, kommuner och enskilda gör insatser mot klimathotet men ändå saknar jag de där verkligt massiva insatserna som skulle behövas. 

Det är så enormt mycket vi skulle behöva göra om, för att kunna göra något åt klimathotet och jag upplever att vi verkligen inte gör allt vi kan. Mest kan stater, regioner, kommuner och stora företag göra helt enkelt för att de är så stora att varje förändring kan vara extremt betydelsefull.
Men oavsett det, att det offentliga kan göra de största insatserna, så behövs alla bäckar små. 

Själv försöker jag göra mitt bästa för att bidra mot klimathotet, men kanske är det en del av sorgen att jag inte lyckas alldeles perfekt. Det visar sig att jag är mänsklig och att mina insatser är bra, men inte fulländade.
Kanske är det därför jag skriver den här texten för att hoppas att vi tillsammans ska dra våra strån till stacken och samtidigt sätta press på makthavare att göra de stora klimatinsatserna?

Låt oss använda klimatsorgen, vissheten att vi dödar vårt hem jorden, till handling. Vad kan jag göra mer? Vad kan du göra? Låt oss erkänna vidden av klimathotet, göra allt det vi kan och kämpa tillsammans!