När riksdagens partiledare drabbade samman i årets första debatt i riksdagen kom mycket att handla om Moderatledaren Ulf Kristerssons krav på ett nytt val, extra val som det heter formellt sett. Det skulle innebära nyval, följt av ny regeringsbildningsprocess för att få fram en statsminister som sitter till nästa ordinarie val 2022. 

Det vore konstigt om Moderaterna såg regeringen som handlingskraftig. Det är naturligt att M vill ha ett maktskifte. Däremot spelar det roll hur detta går till – och på vilken grund som förändringen drivs fram.

Moderatledarens linje verkar vara att säga ja till Vänsterpartiets val av misstroendefråga. Om Vänsterpartiet vill byta ut Löfvens S+MP-regering för att den driver fram förändringar i hur turordningsreglerna ska hanteras på arbetsmarknaden, ja då kommer Moderaterna att de facto bejaka detta genom att vilja fälla regeringen. Moderaterna brukade annars vilja gå längre än vad regeringen gör eller januariavtalet anger. Detsamma gäller de bostadspolitiska reformerna, omregleringar som ökar inslaget av marknadshyror. 

Den sittande regeringen är pressad av att inte kunna driva regeringspolitiken helt efter eget huvud. I stället måste den uppfylla januariavtalet och ta hänsyn till riksdagens två uttalat liberala partier, Centerpartiet och Liberalerna. I detta finns stora möjligheter att via bredare överenskommelser putta svensk politik i den riktning som de mer liberala delarna av Moderaterna skulle önska ifråga om medborgartrygghet, polis och rättsväsende, ett starkare försvar och så vidare. Om detta vore det mest viktiga.

Att hota med misstroende är en sak, att driva igenom det är något helt annat. I slutänden blir det ett vägval mellan möjligt maktinnehav eller nu möjliga sakpolitiska reformer. Efter senaste valet valde C och L det senare. Januariavtalet är en innehållsförteckning av vad som kan bli av. Kristerssons signal är att det är viktigare för honom att fälla regeringen än att de mer vettiga reformerna i januariavtalet genomförs. 

Det illustrerar det politiska läget. Det är inte att något faktiskt görs, utan vem som gör det som spelar roll. 

När Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch Thor (KD) utan egna villkor lovar att bejaka en misstroendeförklaring mot statsministern ger de avgörandet till Vänsterpartiet i första hand, men även till Sverigedemokraterna. Prövas detta skarpt går det inte sedan att sucka över utfallet, egna svårigheter eller att valresultatet inte blev som man hade velat. Ett extra val behöver i nuläget inte alls bli en massiv framgång för vare sig Moderaterna eller Kristdemokraterna. Tvärtom det ser snarare ut som att SD och i viss mån V har mer att vinna än att förlora av samtliga partier.  

Varje vägval har sina insatser, allt sätts på spel. Moderaternas och Kristdemokraternas sökande efter nyval innebär också att de aktivt agerar för att förhindra de liberala reformer som finns i januariavtalet. Det är dessa som Vänsterpartiet vill stoppa till varje pris. 

Ett extra val blir i nuläget ett moderat steg närmare gemenskap med Sverigedemokraterna än ett återuppväckt samtal med Centerpartiet och Liberalerna. Men är det så att riksdagens majoritet inte har förtroende för regeringen, då blir det misstroende och extra val. Även om utfallet blir brutalt illa. I spelet om makten finns ingen ångervecka eller resultatgaranti.