Under årets jul- och nyårsledigheter har rapporterna fortsatt strömma in om bränder i Australien, uppvärmda hav och fruktträd som börjat blomma i Stockholm. Att klimatförändringarna är ett faktum blir allt mer påtagligt runt omkring oss och att det är bråttom blir allt tydligare. 

Inför det har en grupp forskare knutna till Konjunkturrådet SNS, en fristående aktör, skrivit en ny rapport om hur svensk klimatpolitisk blir så effektiv som möjligt, och den innehåller en rad intressanta lärdomar. Bland annat slår de fast att kolet är det absolut största hotet mot klimatet, snarare än oljan samt att Sveriges största nytta i klimatarbetet är att hjälpa till att stärka det internationellt i länder som ligger långt efter oss.

Vad gäller den svenska energipolitiken lägger de fram nya intressanta siffror om tekniken som kallas ”carbon capture”, kolinfångning. I korthet går det ut på att med hjälp av en viss teknik fånga in och spara ner den koldioxid som släpps ut från en anläggning där förbränning sker. Som en sorts filter som fångar upp utsläpp, som sedan kan lagras i fast form i exempelvis havsbotten. Lite som en fläkt i köket som fångar upp fett från matlagningen i ett filter.  Tekniken är fortfarande ny och outvecklad och ett av huvudproblemen är att den är dyr. Men denna nya rapport konstaterar att det finns ett antal anläggningar i Sverige där det skulle vara lönsamt och effektivt att fånga in koldioxiden. 

I Sverige finns det nämligen ett antal olika industrianläggningar som står för en mycket stor del av våra utsläpp. 27 olika anläggningar i Sverige, eller skorsten om man så vill, släpper ut runt hälften av alla våra utsläpp. Det är lika mycket som hela biltrafiken. Att använda Carbon Capture-teknik på dessa skulle bli samhällsekonomiskt lönsamt. SNS-rapporten jämför tekniken med alla de olika subventioner och straffskatter som finns idag på just biltrafiken och konstaterar exempelvis att bonus malus i efterhand blev en dyr och ineffektiv åtgärd. 

Carbon Capture är en teknik som kan komma att bli viktig i framtiden, men som även ofta får kritik. Argumentationen bakom är att åtgärder som syftar till att fånga in koldioxid från utsläpp som redan görs är sämre än åtgärder vars syfte är att förhindra att utsläppen sker från första början. Det är dock en typ av moralistisk argumentation som tenderar att ge ganska dåliga resultat i verkligheten. Man kan tycka att det vore bättre att utsläpp aldrig sker, men att ändra på befintliga vanor och metoder är svårt. Att fram tills det sker motverka skador med att minska utsläppen i ”andra änden” är bättre än att inte göra något alls.

 

För klimathotet är akut, vi hinner inte vänta att världen ska lägga om alla sina vanor och bete sig perfekt. Vi måste också kunna jobba med det vi har. Skademinimering bör vara en viktig princip även här. På samma sätt som det i efterhand var ett misstag att inte satsa mer på en inte perfekt men ändå fossilfri teknik som kärnkraften, är det ett misstag att inte använda alla möjligheter som finns. Att fånga in de koldioxidutsläpp som vi ändå orsakar i stället för att vänta på den dag då inga utsläpp sker från första början, kommer att behövas. Klimatet kan inte vänta på att vi ska bli perfekta. Vi måste jobba med det vi har likaväl som att försöka bli bättre i framtiden.