För tio år sedan hade Sverige en liberal regering, som stod mot ett progressivt rödgrönt samarbete. I dag står valet mellan en trött och alltmer auktoritär socialdemokrati och en alltmer nationalkonservativ gruppering där det största partiet är sprunget direkt ur vit makt-rörelsen. Liberalismen kommer inte att återuppstå av sig själv, utan framtiden ligger helt i händerna i på Centerpartiet, Liberalerna och Moderaterna.

Tonen för 2010-talet sattes redan 2008 när den amerikanska storbanken Lehman Brothers gick omkull. Finanskrisen, och den efterföljande eurokrisen och lågkonjunkturen, gjorde att miljontals människor förlorade jobb, hem eller både och. Trots att sysselsättning och tillväxten i större delar av världen återhämtat sig med marginal så lever krisen kvar. Medan 90-talskrisen i Sverige fick oss att liberalisera vår ekonomi, släppa kronan lös och ansöka om medlemskap i EU, så ser vi nu hur allt fler länder sluter sig i takt med att icke-liberala krafter vinner mark. Sverige är tyvärr inget undantag.

Historien avgörs sällan av enskilda människor och av enskilda beslut, utan är oftast summan av många små segrar och förluster. Nästa decennium är det dags för de svenska liberalerna att ta sitt ansvar och leverera sin del.

 

Sveriges liberaler har traditionellt sett varit uppdelade mellan Liberalerna och Moderaterna. Under de senaste decennierna har även Centerpartiet, och till viss del Miljöpartiet, gett sig in i den kampen. I valet 2018 var det dessutom många liberaler som röstade på Socialdemokraterna, eftersom man mest av allt ville förhindra att ge Sverigedemokraterna inflytande. I dag finns det alltså fem partier som liberalt sinnade väljare i Sverige röstar på. De flesta av dessa erbjuder tyvärr lite liberal politik tillbaka.

Som opinionen ser ut idag skulle det vara praktiskt omöjligt att bilda en regering som inte stödjer sig på antingen Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna. Det är en tragisk utveckling som inte lämnar mycket utrymme för liberal politik. Även om Centerpartiet och Liberalerna lyckades få in några viktiga reformer i Januariavtalet, i utbyte mot att spräcka Alliansen, är det osannolikt att de kommer ha samma utdelning framöver. När man nu så tydligt stängt dörren höger lär det bli svårt att med trovärdighet pressa Socialdemokraterna i kommande förhandlingar.

 

Emanuel Macron i Frankrike, Justin Trudeau i Kanada och Zuzana Čaputová i Slovakien har alla visat att det går att vinna val som liberal, även idag. Men det kräver att man enar de liberala krafterna. Sedan valet förra hösten har utvecklingen gått i helt motsatt riktning. Tonläget mellan Centerpartiet och Moderaterna är högt. Trots att partierna sakpolitiskt står varandra mycket nära verkar de inte ha något snällt alls att säga om varandra. Att Liberalerna hittills stått utanför konflikten beror antagligen på att ingen riktigt vet vart de är på väg.

 

Bråk på Twitter kan verka obetydliga, men politik handlar i stor utsträckning om personliga relationer. En av Alliansens stora styrkor var sammanhållningen och utbytet mellan partierna. Att man, till viss del, litade på varandra. Den tilliten är i dag borta. Ska det finnas ett liberalt alternativ i valet 2022 måste liberaler, i alla partier, börja ta ansvar för mer än sitt eget parti. För vad spelar det för roll om vi har tre liberala partier, om de alla är kedjade till socialister eller osunda nationalister?