Ansvaret för vård, skola och omsorg, det som ofta kallas välfärdens kärna, ligger på regioner och kommuner. När man nu pratar om resursbrist i välfärden handlar det alltså om kommunal och regional ekonomi.

I Sverige finns det över 40 000 förtroendevalda i kommuner och regioner. De är i stor utsträckning fritidspolitiker; vanliga människor som tar ledigt från jobbet för att sitta på nämndmöten och lägger sina kvällar och helger på att läsa handlingar. För detta förtjänar de all respekt. Samtidigt innebär mängden personer, utspridda över 290 kommuner, att det är svårt att granska den lokala politiken. Det gör att felprioriteringar och slöseri lätt flyger under radarn.

 

En som gett sig på att granska hur kommunpolitikerna förvaltar sitt förtroende och skattepengarna är Erik Engstrand. I sin rapport Arenakrasch: Glädjekalkyler tynger kommunernas ekonomi (Timbro) har han granskat kommunala projekt utanför kärnuppdraget, nämligen arenabyggen. I rapporten lyfter Engstrand upp en lång rad exempel från kommuner av olika storlekar. I Kristianstad budgeterade man 120 miljoner för en ny arena, vilket ökade till hela 330 miljoner – nästan en tredubbling. Samtidigt som man sköt till pengar till arenan så sparade kommunen dessutom in 100 miljoner på den ordinarie verksamheten, alltså skola och omsorg. När arenan väl var på plats fortsatta dessutom kostnaderna ticka på, driften går cirka 30 miljoner back per år.

Andra exempel är Ystad Arena, där budgeterade 210 miljoner landade på 507, eller Friends Arena i Solna, där kostnaden ökade från redan höga 1,9 miljarder till 2,8. Kommunen sålde dessutom sin andel för endast två kronor efter att arenan gått med ytterligare 1,2 miljarder i förlust under sina första fem år. Just driftkostnaden är en ofta underskattad faktor. I Sandviken fick man en helt ny bandyarena donerad till sig av de Göransondska stiftelserna. Sedan invigningen år 2009 har arenan gått hela 200 miljoner back. Det är cirka 500 kronor per kommuninvånare och år. 

Liknande prestigeprojekt går att hitta i de flesta kommuner. Är det inte arenor så är det äventyrsbad eller, som i Hörby kommun, en kommunal såpopera om potatis. Resultatet är dock det samma: pengar tas från välfärden och läggs på annat. Företeelsen har inte någon tydlig partifärg. Såväl socialdemokrater som moderater verkar villiga att öppna kommuninvånarnas plånböcker för att finansiera projekt som ska sätta kommunen på kartan.

Enligt SKR kommer kommuner och regioner sakna hela 43 miljarder för att upprätthålla nuvarande nivå av välfärd år 2023. En del av dessa pengar kommer att behöva komma från staten, men en del måste också täckas av omprioriteringar. Kommuner och regioner försöker ofta framställa sig som opolitiska enheter som använder varje krona till vård, skola och omsorg. Det är långt ifrån sanningen. De är, liksom regeringen, politiska enheter med ansvar för sina prioriteringar och sin verksamhet.

 

Ansvaret faller dock inte bara på politikerna, utan även de som satt dem på posterna. Oftast får man de politiker man förtjänar. Är man inte nöjd med utvecklingen så bör man själv engagera sig – eller åtminstone se till att rösta på en riktigt tråkig typ nästa val. Lokal politik byggs till stor del av medborgarna själva. Även om kommunalråden ofta är heltidspolitiker med en partikarriär bakom sig så svarar de inför sin egen partigrupp i kommunhuset, bestående i stor utsträckning av helt vanliga människor som har politik vid sidan av ett vanligt jobb. Ansvaret faller därmed på oss alla.