Vänsterpartiets resa från tuggandet av kommunismens teser till ett försök att framstå som moderniserad vänster har varit intressant att följa. Jonas Sjöstedt har under sina åtta år som partiledare varit den nyckelspelare som partiet haft nytta av. Kommunismens svarta skugga lämnade aldrig företrädaren Lars Ohlys axlar, medan Sjöstedt har haft nytta av att inte ha varit lika djupt dogmatisk.

Hans väg till partiledarskapet banades dock av att mer frifräsande och nytänkande reformkrafter gavs kalla handen. Minns Vägval vänster i början av 2000-talet försökte kasta av sig historiens ok. Med hela handen pekades bort från kommunismen, Partiet och den okritiska underkastelsen inför Den Stora Socialistiska Staten. Då fanns exempelvis ett hopp om att Sjöstedt skulle vara en av banerförarna, men då satt han hellre still. 

När vägvalsförespråkarna sedan manövrerades ut blev Sjöstedt kvar, en biljett till partiledarskapet. I den rollen har han ägnat sig åt en stegvis reformering. De kommunistiska ryggmärgsreflexerna har han försökt tona ned. I takt med det socialistiska Venezuelas kollaps har revolutionsromantiken tystnat något. EU-motståndet har kastats på soptippen. Till och med hatet mot kapitalismen på väg att omformuleras, eftersom planekonomin – i nya, lånade eller gamla kläder – förblir en resa mot avgrunden.

Ytterkantpartiets dilemma kvarstår. Vänsterpartiet vinner väljare på en socialdemokrati som inte lutar hårt åt vänster. Likväl får V svårt att lämna utkanten, där motståndet mot andra krafter är viktigare än faktiska politiska resultat. Ur den synvinkeln har Sjöstedt med sina utsträckta händer till högern för att slå mot regeringen, utmanat de egna mer än vad V-ledare brukar komma undan med. Men han försöker också lugna stormen genom att hävda att S lyssnar på honom. 

Jonas Sjöstedt har mött – och möter – uppskattning från meningsmotståndare som person, liksom för sin förmåga som debattör, en trevlig karl med rapp käft och udda åsikter. Det har även återspeglats i opinions- och förtroendemätningar. Ändå har han inte räckt till för det stora uppdraget: att föra V bort från utanförskap till inkludering, ett parti där ett mer brett samhällsansvar går före krass egennytta.

Sjöstedts stora misslyckande är att han inte lyckades göra sitt parti regeringsfähigt. Valet av efterträdare kommer att visa om V har förmåga ur hjärtat fördriva kommunismens rester, mer än i en läpparnas bekännelse. Jonas Sjöstedts sorti kan lika gärna ge utrymme för mer av det spel som ledde till att den frispråkiga vänsterfeministen Amineh Kakabaveh sparkades ut ur partiet. Tankegodset att avvikare är förrädare riskerar även fortsättningsvis att väga tungt.