– Jag får väl kanske tänka om så småningom men än så länge springer jag tre mil. Eller rättare sagt går/lunkar, säger Sune.
Vagnhäradsmotionären är en av tre personer i Sverige som hållit den här helgen helig under alla år. För det har de idoga löparna fått anmälningsavgiften betalad för resten av sina liv av arrangörerna.
– Det är lite konstigt faktiskt att man fått vara frisk och att inte jobbet krockat någon gång, säger han.
Enda gången Sune varit nära att bryta ett lopp var faktiskt vid den första starten.
– Ja, då gick jag in i väggen. Man var 20 år och alldeles för taggad.
Nu är han äldre och klokare. Under en tioårsperiod låg löptiden under 2.15, numera är Sune glad över en tid runt fem timmar.
– Det blir inte så mycket spring längre, mer gå och lunka. Jag är ändå 75 år, säger han och skrockar.
– Jag kommer att ta dö på min post.
Vid Sunes första Lidingölopp ställde 600 löpare upp, numera är det betydligt fler.
Du måste ha sett en hel del motionsflugor komma och gå?
– Ja, i början sprang jag i vanliga gymnastikskor och en gång hade jag spikskor. Det är lite skillnad från nu. Och då serverades enbart vatten och blåbärssaft vid kontrollerna.
Har du några skräckupplevelser från alla år med Lindingöloppet?
– Inte direkt, trött bli man alltid ha, ha. Det brukar för det mesta vara fint väder, men jag kommer ihåg ett år när det regnade massor och man hade lera upp till knäna vid målgång.
På lördag förväntas det regna också så Sune bävar lite inför starten.