Är det någon mer än jag som funderar över vad vår riksdagspolitiker sysslar med?
Under hela valrörelsen var det en himla debatt om vår energipolitik och miljöfrågor. Mycket fokus lades på hur energiförsörjningen skulle garanteras. Det fanns de som förordade kärnkraft på längden och tvären. Andra tyckte precis tvärtom. Någon tyckte att kärnkraft blev för dyrt. Andra tyckte att staten ska vara med och betala. Andra tyckte tvärtom.
Alla tyckte att det var viktigt att få fram ny el snabbt. Några ville bygga ut vindkraft, andra ville riva redan befintliga vindkraftverk. Några tyckte att man måste sätta stopp för det kommunala vetot vid byggandet av vindkraftverk. Andra tyckte precis tvärtom. Några sade sig värna om miljön. Andra lovade stora kostnadssänkningar på miljöns bekostnad. Någon vill börja bryta uran i Sverige och andra säger aldrig i livet. Medan debatten rasade mellan våra partier sade man unisont från näringslivet att vi behöver långsiktiga och stabila regler och vi behöver mer el nu.
Det som är märkligt är att ingen har nämnt orden säkerhet och avfallshanteringen. Tidigare har huvudfrågan alltid varit avfallshantering och säkerhet. Nu nämns inte ett ord om detta. Trots att avfallsfrågan inte är löst och att säkerheten inte kan garanteras.
En sak är säker. Man vänder kappan efter vinden. Nu har Tidöpartierna kommit fram till att man måste satsa på vindkraft och kärnkraft blir kostsamt. Det verkar som om alla partier har läst sin Marx. Inte Karl Marx utan Gruccio Marx. Han sade ”Jag har mina principer, passar inte de så har jag andra”.